Hanna Rebecka

Ordet är en hörbar tanke. Skriften är synlig eller materialiserad tanke. Vid båda exempel har en andlig verksamhet tagit en kännbar form, och därför bevarar det skrivna ordet sin själ.

Ett av de många ord för skrift är livstecknet ”Ankh”, som också är det urgamla tecknet för skrift. Altså. ”Liv i form av skrift”.

Den som skriver lägger ner sin tanke i skriften, och där lever den vidare oberoende av sin författare, så länge skriften finns där. Man skulle kunna kalla skriften för den skrivandes synliga själ. Hennes dubbelgångare. Detsamma gäller musiken. Materialiserande av själsliv.

Då vi tar fram ett brev skrivet av någon som dött, då upplever man inte skriften som döda bokstäver. Ut från det skrivna stiger den dödas ande levande fram för vårt medvetande. Dennes tankar, känslor och själ finns bevarat där. Det lever och vill leva vidare.

Det är ingen vidskepelse då vi säger att musiken och skriften är besjälad, och att det utgår liv från den. Det är en verklighet som inte går att resonera sig bort från, hur oförklarlig den än är. Den som i det här menar att se efterlämningar av primitivt tänkande, gör inte saken klarare. För urtidens människor var detta en självklarhet. Skrivarna och musikerna var magiker. Skriften, och musiken var helig och var därför tvungen att hanteras med försiktighet. Därför bör dessa båda medel hanteras med respekt och högaktning av dess förvaltare.

Inom 6 månader kommer lukta nybakat i de västra delarna av Södermalm. Jepp, dina misstankar leder dig rätt. Vi har en bulle i ugnen.

Nu slipper du undra varför jag äter kopiösa mängder mat och ökar med en klädstorlek per månad. Jag och Jonatan har fått glädjen att invänta ankomsten av en ny familjemedlem som förväntas dyka upp i slutet av april.  Lyckan är total. Det är en klyscha att skriva, men så är det. Det bästa som hänt. Overkligt kul att nu bli en trebarnsfamilj bestående av Jonatan, mig och en yngre individ. Kan bli vilda omständigheter i detta sällskap.

Jag lovar härmed också att aldrig bli en morsa som babybloggar om mig själv i 3:e person, eller ägnar mig åt liknande absurditeter.  Däremot ska jag försöka vidareföra all den goda lärdom och kärlek ni mina vänner och familj har lyckats baka in mig i under dessa 28 levnadsår.

Man kan hoppas att hon eller han får både en gen galenskap av Jonatan och en gen återhållsamhet från mig, så kan nog det här bli riktigt bra.

Nu i starten av elitseriesäsongen i hockey tänkte jag återigen försöka sätta mig in i hur själva tävlingen funkar. Det är min plikt som HV71-fan att veta hur jag ska kunna heja strategiskt resten av perioden. Som tur är har jag ikväll haft min bror här på besök som kunnat guida mig i djungeln av hockeyfakta under kvällens match mellan HV71-Modo.

Jag: Hur många spelare får varje lag ha på scenen samtidigt?

Jakob: Rinken, heter det. De får ha 5 spelare, pluss målvakt.

Jag: Jaha.

Jag: Vilka ligger sämst till på listan nu?

Jakob: Det heter tabellen. Färjestad ligger underst.

Jag: Men det är väl inte så konstigt? De kan väl inte spela hockey på Öland…

Jakob: Färjestad kommer från Karlstad.

Jag: Jaha. Men Modo, de kommer väl från Bromma?

Jakob: Nej???!! De kommer från Örnsköldsvik.

Jag: Just det…

Jag har alltid haft i tanken att jag någon gång måste flytta söderut. Nu gör jag slag i saken. Det blir inte  allvärldens klimatskillnad från Vasastan till Södermalm annat än mentalt skulle jag tro. Men ändå. Ett litet steg i rätt riktning.

Jag gör mig nu mentalt redo för en flytt. Detta blir min 12:e inom 12  års tid. Jag skulle kunna utbilda folk i effektiv flyttning. Hemligheten är att ha så lite saker som möjligt. Så enkelt är det.

Jag hade inte lagt en enda plan innan USA-resan. Det enda som var bestämt var en mötesplats på en adress i San Francisco där jag skulle hooka upp med Jonatan. Vi hade en hyrbil. Och en adress. Det var allt.

Man skulle kunna tillbringa år i San Francisco utan att bli uttråkad en enda gång. Vi var tvugna att vara selektiva för att hinna det viktigaste. Ni förstår ju själva hur det blev. Vi började med Mission. Stadsdelen som flyter av vintagebutiker och skivaffärer. Det tar aldrig slut. Det enda som tar slut är maxvikten på bagaget. Den tog slut fort. Amoeba Music är skivaffären man vill ta med sig hem. Där är hela världen samlad under ett tak. Min vinylspelare hemma är ur drift. Tur är det. Annars hade skivhandelns lustar varit desto mer svårtämjda.

Det är bara 50 minuters bilfärd härifrån till San Jose där vår underbara lilla familj Andreas, William och Heather Westh bor. Där husades vi in i den amerikanska drömmen med utsökt sällskap av kanske världens mest charmerande pojkspoling. På förskolan kallas William för ”Prince Charming”. Detta inte utan grund. Det duggade tätt av pussar och kramar här. William är troligtvis Jonatans största fan, och konstaterade i förtrolighet för mig att ”Uncle Jonte knows everything.” och ”He really loves me.”

Här lät jag mig övertalas att dra till Las Vegas. Eftersom jag varit där en gång tidigare låg inte Vegas överst på min önskelista, men lät mig ryckas med. Bilresan mellan San Jose och Las Vegas är vansinnigt vacker. Vegas är precis så som man föreställer sig att det ska vara – bara man multiplicerar det med 10. Sjuk plats. Jag blev lika förvånad att se det nu som sist. Staden som plötsligt växer fram ur ingenstans mitt i Nevadas öken är som en oändlig finlandsfärja. Neonskyltar, blinkande ljus, öl, paraplydrinkar fulla män i kostymer mixat med en överdos bling-bling. Monsterlimosiner. Lättklädda kvinnor som snubblar stan runt på stilettklackar de inte kan hantera. Pengar. Cigarillos. Underhållning i varje gathörn. Byggnader som samanfattar hela världen. Allt i en enda stad. Man går runt med känslan av att man inte vet om man vill skratta eller gråta. En blandning av Sodom och Disneyland. Det måste upplevas ändå. Jag kan  erkänna att det är en ganska rolig stad, för ett dygn eller två, även om Las Vegas för de stora massorna kanske fungerar mer som ett slags mentalt (och ekonomiskt) massförstörelsevapen.

Vi fortsatte ett hysteriskt dygn senare mot Los Angeles. Behövde havet. Fick lite god gammal baywatch-stämning när vi tillbringade en dag vid kusten. LA är en märklig stad. Saknar centrum. Ingen går på gatorna. Alla åker bil. Superlyxen bryts av mot slummen med bara ett kvarters mellanrum. På bakgatorna i downtown går skäggiga åldringar med trsiga kläder dragandes på kundvagnar uppfyllda av sitt bohag. Soptunnorna ligger välta och urrivna i gränderna där någon letat mat. Människa eller hund. Gängen hopar sig runt gathörnen i väntan på rödljus så att de kan råna bilarna som måste stanna. På trottoaren slår två ruskiga killar upp ett tält de ska tillbringa natten i. Bakgatorna i centrala LA är livsfarliga. Att hänga här är som att be om att bli mördad, rånad och våldtagen. Ett kvarter längre bort ser man skyskraporna där topskiktet arbetar. Man ser dem inte ute på gatorna. Alla kör bil. Vi la hellre tid på stranden, Hollywood och Beverly Hills. Jag hatar vanligtvis det typiska turistattraktionerna, men fick en tvångstanke om att jag inte kunde ha basökt Hollywood utan att ha sett Hollywood-skylten.

Det roliga med USA är att det verkligen uppfyller och bekräftar alla ens fördommar. På gatorna demonstrarar domedagsprofeter och diverse karismatiska maniacs med propaganda-affisher. Detta till doften av nyfritterade donuts och stekos blandat med avgaser. Det bästa ordet att beskriva amerikansk kultur är VARIATION. Det finns allt. Och allt i extrema exemplar. De tjockaste, de gladaste, de galnaste, de bästa, de sämsta, de glammigaste, de skabbigaste, de mest exklusiva, de största, de vansinnigaste av precis allting. Superlatviets egen nationalstat.

Roadtripen fortsatte norrut igen längs Highway 1. Bilresan och vyerna mellan Los Angeles och San Francisco är en enda lång visuell orgasm. Vackrare landskap får man leta länge efter. Gröna kullar och dalar formade som kvinnobröst på ena sidan,  och den stora oceanen utan ende och slut på den andra. Alla borde göra den vägen någon gång i livet. Det är farligt lätt att förälska sig i Kalifornien. Vi körde runt 300 mil denna resan. Eller Jonatan körde. Jag slapp. Jag satt i passagerarsätet och avnjöt tillvaron på en roadtrip mellan öken, berg, stränder, och 7-filiga bilbanesystem i LA. Livet.

Som tur var fick vi en sista mysdag med William när vi kom tillbaka till Wesths. Åkte till Santa Cruz för att leka på stranden och titta på sjölejonen. Avrundade med en ståtlig barbequemiddag i trädgården där Heather och Andreas bjöd på lax och närproducerat utsökt vin från Napa. Så inser man att man snart måste åka hem och får vardagsångest. Alla får det. Det är obotligt och ofrånkomligt. Det går fort över, och hem kommer man alltid efter en resa. Det gjorde däremot inte vårt bagage. Jag kan förstå det. Jag hade också gärna fortsatt resa ett tag till om jag kunnat välja.

GALLERI

På tunnelbanan hem idag upptäckte jag att jag tappat bort min mobil. I min mobil finns hela mitt livs koordinationssystem lagrat. Kartor, GPS, anteckningar, mail, adresser, jobb, telefonnummer, reservationsmummer, kalender och fotoalbum. Skräcken man upplever det förödande ögonblick man upptäcker mobilens frånvaro är total. Jag han åka ungefär tre tunnelbanestationer innan jag hittade den i ”fel ficka”. Det är sjukt. Jag borde inte ha det så. Allt samlat på ett och samma ställe. Under dessa minuter med känslan av ett mobillöst liv hann jag planera upp en plan B hur jag skulle kunna  överleva kommande dagar utan min iphone. Det var minuter av kaos. Kvinnorna på tunnelbanesätena mitt emot iakttog mitt inre krigsförlopp med oroade blickar.

När jag kom hem. Lugn, med min mobil återfunnen hittar man denna bilden på nätet. En bild från Iwaki i Japan. Jag var här och besökte en vän för två år sedan. Då hade ingen en tanke på naturkatastrofer. Det gör ont att tänka på Japan nu. Inte längre så ont att tänka på potentiellt borttappade mobiler.

Så håller man balansen i en hektisk tillvaro.

Efter att ha varit ledig ett tag kommer jag nu återvända till verkligheten. Från och med nästa vecka kommer jag återgå till arbetslivet. Då jag återgår till arbetslivet  jobbar jag all min vakna tid. Det fina med att jobba dygnet runt är att man emellanåt kan ta sig ordentliga semestrar. Efter att ha återhämtat mig från Etiopien bär det snart iväg till San Francisco. De två kommande veckorna kommer jag alltså gå mer eller mindre under jorden för att med arbete tillgodose mitt land med bra television. Därefter flyr jag riket för tio dagars återhämtning i Staterna innan jag kommer tillbaka. Jag hoppas att kunna upprätthålla en viss kontinuitet i min blogg under tiden i alla fall.

Nästa instans innan det brakar loss blir en weekend till mitt forna hemland Norge. Jag älskar Norge och norrmännen. De är fina. Imorgon bilar jag dit för att slicka dess sötma och vältra mig i deras välstånd. Nu är jag inte längre deras landsman utan kommer dit som gäst. Svenska gäster i Norge kallas för partysvenskar. Jag har oerhört svårt att identifiera mig med denna titel men ska ändå försöka bringa dem lite festliga faktorer från storebror i öst. Typ semlor. Det är en högst ovanlig, mycket exotisk vara för norrmännen. De älskar det. Bakverket med hög partyfaktor.

Forskningen är förunderlig. Nu kan man återuppliva människor som dött. I princip. En person som drabbats av hjärtstillestånd och som har haft turen att komma till sjukhus i tid kan återfå livet med hjälp av elekriska impulser eller bröstkompression. Jag tycker det är bemärkningsvärt. Döden är inte längre ett specifikt ögonblick. Det är en luddig övergång i en slags process vi försöker lära oss att begripa. Döden är fashinerande. Jag har aldrig varit rädd den. Jag tror det beror på att jag inte tror på döden. Det är en övergång – en förlängning på detta livet till något helt annat. Tror jag. Dödsprocessen är den ultimata resan från okunskap till förståelse. Det är så jag föreställer mig det.

Just nu försigå en studie kallad AWARE där man forskar på människor med upplevelser från ”den andra sidan”. En studie gjord på människor som blivit plockade tillbaka till livet av läkare efter hjärtstillestånd. Studien har hållt på sedan 2008 och hittills så har man konstaterat något oerhört märkvärdigt. Männsikors berättelser från döden är slående lika varandra oberoende religös tillhörighet, kulturell bakgrund eller ålder. Vuxna som barn – asiater som européer. Alla berättar de liknande historier. Det finns ännu inga vetenskapliga förklaringar på varifrån dessa upplevelser kommer ifrån. Det har varit genomgående sammstämmiga historier, oberoende när i tid upplevelsen erfarits. De berättar om ”ljuset” de möter. Känslan av tiden som går extremt fort eller helt upphör och upplevelsen av att man plötsligt förstår hur allt hänger ihop. Många ser livet passerar i revy och bli påminda om händelser de för länge sedan glömt. Flera personer kan bevittna hur de lämnar sin fysiska kropp och får tillträde till en helt ny tillvaro, där de också ibland under ögonblick kan se sin döda kropp i ett utifrånperspektiv. De flesta i studien berättar också att de i detta tillstånd inte önskat att återvända till livet utan velat fortsätta in i det vi kallar döden.

Personer som upplever dessa dödsscenarion på gränsen mellan liv och död har under händelseförloppet en EEG-kuva som är helt utplanad. Dvs att det finns ingen som helst hjäraktivitet registrerad vid tillfället. Var någonstans upplevelsen eller medvetandet för detta befinner sig kan bara spekuleras i. Jag tycker detta är otroligt vackert och fashinerande.

”Döden som livskvalitet”. Jag hittade en bok med denna titeln som jag aldrig läste. Den fick mig ändå till att skriva detta inlägg.

Jag får ofta höra att döden inte är något jag behöver spekulera i. Vi kan ändå aldrig veta. Jag spekulerar ändå för jag tycker tanken på övergången är spännande och berikande. Den dagen jag går i graven vill jag att folk ska gratulera mig till upplysningen. Förhoppningsvis har jag då en större insikt om verkligheten än jag kan få här, och det enda man då kan beklaga sig över är att man för världen inte längre har möjligheten att avslöja dess hemlighet. Jag föreställer mig döden likt kärleken. Att den inte helt och fullt kan förstås förrän man verkligen drabbats av den.

Redan då jag klev av flygplanet kunde jag känna doften av Afrikas jord. Den doften finns inte någon annanstans. Jag visste ingenting när jag steg av. Etiopien skulle få visa mig. Jag kom dit utmattad av min egen kultur och hoppades kunna lära mig något.

Klockan var närmare två på natten då jag landade. En lokal kvinna kom fram till mig på flygplatsen och frågade om jag behövde hjälp. En ensam tjej bör inte ta taxi på egen hand in till stan den här tiden, sa hon. Det kan vara farligt.  Jag sa att jag väntade på en vän.

Sofia kom och hämtade mig med bil. Vi hade tusen saker att prata om, men skulle upp klockan 6 morgonen därpå och försökte ändå komma i säng. Vi hade bestämt oss för att ge oss av innan rushtrafiken drog igång för att resa ut på landsbygden. Det är här man finner det äkta Etiopien. Bara en liten procent av befolkningen bor i städerna. I Etiopien som har en befolkning på 76 miljoner invånare bor bara 3 miljoner i Addis Abeba.

Jag visste hur det skulle se ut, men blev ändå chockad. Fattigdommen är total. Bor man inte i en stråhydda så har man kanske lyckets bygga upp ett plåtskjul för att få tak över huvudet. Några hade klarat att konstruera mer ordentliga små hytter av lera eller torkad koskit. Ingen verkade tycka det var några som helst konstigheter med det. Det konstiga var bara vi. Två vita. En sällsynt syn för barnen som fashinerat sträkte sig efterbilen i hopp om att få en peng, lite bröd eller åtminstone bara få känna på vårt raka hår.

Vi upptäckte snart att vår bil var trasig. Sofia säger att en trasig bil är närmare regel än undantag i Etiopien. Lyckligtvis var vi vid en bensinmack när detta upptäcktes och fick strax hjälp av ett gäng arbetsvilliga män. De mekade under motorn i över en timme och jag fruktade det värsta. Sofia imponerade med att komunicera en hel bilmeck-diskussion på hemspråket amarinja. Jag stod vid sidan som ett fån och bad till Gud att vi skulle komma vidare.  Det visade sig att männen visste vad de gjorde och bilen rullade snart igen. De tog oss med till ett inhägnat område där Rastafarifolket lever i en djungel av färglada lerhus och khat-plantage. De tuggade och tuggade och tuggade. Vi fick den äran att få titta in i Rastafarikyrkan och en lagom lullig herre visade oss runt blant bongotrummor och ikoner av deras företrädare. Detta var deras fristad. De ville bjuda in oss på diverse hemodlade prepparat men vi avslog artigt och begav oss vidare.

Värmen var slående. Vi var trötta och törstiga. Vi körde förbi byar där kvinnorna tvättade kläder i bäckarna. Bilar blev en allt mer sällsynt syn och istället färdades folk med häst och vagn. Det kunde lika gärna varit på 1800-talet, eller 1000 år f. Kr. Här hade tiden stått stilla länge. Vi hittade ett vattenfall där vi svalkade oss. Här var vattnet svalt. Som ett svenskt junibad.

Väl framme i Wondo Genet, byn där vi skulle övernatta fick jag träffa Daniel. En 8-barns far med 4 extra adoptivbarn som han hjälpt från gatan. Det var hos dem vi skulle bo. I deras gästhus. Daniel är kanske den vänligaste etiopier man kan hitta och såg till att vi hade allt vi behövde och mer därtill. Han bjöd in oss på en storslagen middag runt den öppna elden, där hans fru hade kockelerat ihop en äkta etiopisk måltid. Det var mycket för mig att lära här. Man äter med fingrarna, och då bara med höger hand. Man slickar INTE på fingrarna. Vänster hand torkar man röven med. (En tradition jag aldrig valde att annama). Fick även lära mig hur man hälsar olika på folk beroende på ålder. Jag gjorde nog allt fel första kvällen. Men maten var god. Här fick jag också min första erfarenhet av det Etiopiska kaffet som de serverade kring en speciell kafferitual. En höjdare i sig.

Daniel tog oss med ut för att spana efter hyener på natten. Deras röda ögon tindrade till här och där i buskarna. Deras läte var som ondskefulla människoskratt. Jag var livrädd. Vi hade bara en ficklampa, men med tanke på att Daniel överlevt detta i 52 år så kände jag mig ändå relativt säker på att genomleva detta. Vi stannade till i en hydda där några av Daniels andra gäster skulle sova. De fick dela sitt bo med två kor och några höns. Fick lite Josef-och-Maria-stämning av att iakta denna regi.

Vi stupade slutligen i säng och gick upp i hyfsat god tid dagen därpå för att äta frukost. Bananer och vitt bröd. Vi packade väskorna för att bege oss ut på en lång promenad till några varma källor man kunde bada i. Längs vägen stannade vi till och pratade med byborna och lekte med barnen. Tillslut hade vi en flock på mellan 40 och 50  barn efter oss och förstod att vi aldrig skulle klara att skaka av oss dem. Framme vid de varma källorna kom några äldre män och kvinnor och schasde iväg barnen så att vi skulle kunna njuta någolunda i lugn och ro. Vi var naturligtvis de enda vita och de tittade på oss som vi vore utomjordingar. De äldre kom och hälsade oss välkommna. Alla var mycket vänliga och gav oss plats i deras gemenskap. Detta var det lokala spaèt. En varm källa där folk samlade sig för att bada, tvätta sig och njuta. En del var helt nakna, kvinnorna var toppless medan en del hade fullt med kläder på i vattnet. Inga regler, och ingen verkade heller bry sig.

Efter vandringen denna dagen var jag genomsmutsig från topp till tå. Hade som ett lager av damm och skit på hela kroppen. Duschen funkade inte. Fick spola av fötterna i lite kallvatten, och sedan kom strömavbrottet. Från klockan halv 7 till 12 på natten satt jag och Sofia i totalt bäckmörker. Fick här chansen att ta igen en god del av all svunnen tid från ett långt vänskapsdistansförhållande.

Dagen efter tog vi avsked av byn. Avnjöt en sista frukost. Annans, papaya, och vitt bröd. Satte kursen tillbaka mot Addis Abeba, en resa på runt 5 timmar. Efter några timmar övergick grusvägarna till asfalt och vi kunde gasa på. Folk kör som idioter. Omkörningar med mötande trafik. Omkörningar på insidan. Trafiken är totalt hänsynslös och på denna färden såg jag sammanlagt två påkörda kor, en påkörd hund och en bilkrasch.

Vi tog ett par timmars pause vid en resort och badade i en stor sjö. Hade fortfarande inte kunnat ducha av mig en enda gång så detta badet var en nödvändighet. Här började jag må illa. Hade kännt mig nästan lite bilsjuk innan. Funderade på om det var solsting, vätskebrist eller om jag blivit magsjuk. Höll på att svimma och benen bar mig inte längre. Kunde inte stå upp och var tvungen att lägga mig i skuggan. Blev likblek. Klarade tillslut att ta mig in på en toalett och spydde. Det är ibland obeskrivligt skönt att få kräkas. Kände mig genast bättre även om kroppen var svag.

Hemma i Addis somnade jag tidigt. Vaknade på natten och spydde lite till. Det är en lycklig känsla när man efteråt känner att man mår bättre. Somnade om. Sov mig frisk.

Medan Sofia jobbade kunde jag tillbringa tid i ensamhet. Läsa Allt om Vetenskap, lyssna på Woven Hand. Sola mig på verandan. Skriva, läsa böcker, allt det där som man alltid längtar efter. Hade det så sjukt gött. Vi avrundade dagen på en Sudansk restaurang. Det rök ur öronen efter måltiden vilket för mig är ett säkert kvalitetstecken. Jag fick tid att se Addis. Fick besöka Sofias vän Abenett, i ett äkta etiopiskt hem av övre medelklass. Ett kök bestående av en kokplatta och några grytor. Huset var stabilt. Ett bygge i lera och gödsel. Det var hemtrevligt med väggar målat i turkost. Jag har aldrig riktigt fattat afrikanernas förkärlek till färgen turkos. Det lyser upp. En klick galenskap lite här och där.

Vi bestämde oss en dag senare att bege oss norrut. Vi tog med vår vänn Abenett som sponsrade oss med minibuss. Nu skulle jag se de kristna ortodoxas vallfärd mot en mycket helig plats. Det finns en grotta i bergen 2 timmar norr om Addis med heligt vatten som botar sjuka. Efter att ha ätit sammanlagt 5 bannaner till frukost, lunch och mellanmål kände jag mig ändå stark i kroppen. Väl framme parkerade vi bilen i en liten by med bedjande människor. En mansröst på amarinja hördes över landsbyn med en minaretliknande efterklang. Det verkade vara någon slags mässa på gång. Kyrkan skilde sig från allt annat omkring. Bland fattiga plåtskjul och dammiga grusvägar trängda av boskapsdjur sträckte sig en gigantisk byggnad prydd med guldkupol. Detta var de kristna ortodoxas eget mecka. Hit vallfärdar de från hela landet för att be och ta emot förlåtelse och heligt vatten. Vi gick igenom reglerna för att få tillåtelse att entra katedralen. Här presenterar jag två av reglerna: 1. Menstruerande kvinnor är inte tillåtna inträde. 2. Kvinnor och män som har haft sex får inte beträda kyrkan inom 48 timmar. Jag hade tur. Jag hade inte bestridit någon av reglerna och kunde därmed komma in fullt lagligt. Det luktade gott av rökelse och förgäten tid. Det hängde färgstarka psykadeliska Gudsbilder på väggarna. De såg knarkiga ut. Fick lite accossiationer till hinduismens gudar. Färgglada och fullkomligt galna. Jag gillar den Gudsbilden ändå.

Vi spenderade inte speciellt mycket tid inne i katedralen, utan ville hellre upp till grottan med heligt vatten. Det var en brokig stig som visade oss vägen upp på berget. En slags prästliknande snubbe dök plötsligt upp från ett hål i en bergvägg och bekräftade att vi kommit rätt. Som tur var hade jag här sällskap av mina två amarinjatalande allierade som kunde kommunicera med åldringen på hans hemspråk. Han visade oss in i berget som droppade av fukt. Tunnor var placerade runt om i grottrummet för att samla upp vattnet. Det var detta som kunde hela oss. Prästen visade en målad bild på en man som tillbrinat 22 år i grottan ståendes inne i berget för att be. Efter 15 år hade han olyckligt nog fått problem med ena benet men då fortsatt sitt projekt stående på ett ben. En helig man som fortfarande dyrkades som ett helgon. Vi satt där i fukten och mörkret med prästen en god stund. Jag begrep aldrig vad han sa utan koncentrerade mig mer på att andas. Om vattnet var helande vill man inte missa chansen. Varmt, mörkt, unket och fuktigt. Men jag behövde tina upp min själ. Det var därför jag rest till Etiopien. Mannen var god. Så också mitt sällskap. När solen började rasa mot horrisonten fortsatte vi vidare. Vi iakttog solnedgången över röda stupande sandklippor inte helt olikna Grand Cannyon. Romantik. Jag var ensam i min romans. Men ack så vackert. Månen här var minst tre gånger så stor som hemma. Man kude ha stannat här en evighet. Men bilade snart vidare hemåt i natten.

Det finns också en baksida med detta förunderliga landet. Fattigdomen. Både i och utanför huvudstaden. Den finns överallt och är oundviklig. På lördagen åkte jag och Sofia ut till en av de absolut fattigaste stadsdelarna, där hon tidigare bott. Vi besökte hennes gamla vänner. Jag beundrar Sofia för hon har orkat leva i detta så lång tid. Och man undrar för varje barn man passerar som sitter i rännstenen hur i all världen man ska tackla detta? Det är det svåraste med denna resan. Hur man ska förhålla sig till svält och sjukdom, sånt där man vanligtvis bara ser på TV´n och plötsligt håller i sin famn. Det finns sätt att hjälpa. Sofia är min största förebild här och har visat att det går. Jag fick träffa några av de människorna hon tagit hand om. Man saknar ord. Jag förundras över att de inte klagar. En av pojkarna som kommit från gatan berättar att han har en dagstur i bil för att kunna besöka sin mor. Därefter är det sju timmars promenad till byn där de bor eftersom det saknas vägar. Han hade varit där på besök med en lastad ryggsäck full med socker och mjöl från huvudstaden. Han klagade inte. En annan kvinna, ensamstående med HIV. Blev våldtagen och gravid, övergiven av män som svikit henne och sitter nu med en HIV-sjuk dotter. Hon fortsätter ändå att kämpa. För sina barn om inte annat. Människor med liknande historier finner du överallt.

Västvärlden lider av andra sjukdommar. Apati, ensamhet, depressioner och självmordstankar. Jag diskuterade detta med Daniel som bodde i Wondo Genet. Han såg chockad ut när han fick höra att det fanns folk som valde att ta sitt eget liv i Skandinaven. Det existerar inte i Etiopien. Han kunde inte komma på någon han känner som varit deprimerad heller. Själv tror han att han är den enda i landet som varit i närheten av att bli utbränd en gång efter att ha byggt för många hyddor åt de  huslösa. Men det syns inte ett spår av varken utmattning eller missmod hos Daniel. Han tycker det jag pratar om är oerhört märkligt och ser frågande ut. Här finns inte ensamhet. Och de ställer heller inte krav på rätten till sitt eget utrymme. De är alla ett. I Skandinavien är känslan av ensamhet en folksjukdom. Vi och Etiopierna, vi är trasiga människor på olika sätt. Det är farligt att åka ner hit med vanföreställningen att man som Skandinav är någon slags superhjälte. Tvärt om. Det är sagt tusen gånger förr och jag säger det igen. Det hoppet och den glädjen som finns att hitta i Afrika skulle kunna bota mycket missär i mitt eget hemland. Det var det jag behövde lära mig. Igen. Jag smälter därmed denna resas alla intryck som en självhjälps chockdosering av själsmedicin.

Det är inte den som har för lite som är fattig utan den som alltid önskar sig mer.

På grund av snöstorm, förseningar och missade flyg har jag nu hamnat i Istanbul. Altså inte Addis Abeba som var ursprungsidèn. Även om jag fortfarande är på väg dit.

Det är oroväckande mycket tid jag har tillbringat på flygplatser senaste dygnen. Men ändå, trots all denna trötta tid av väntan så gillar jag ändå flygplatser. Det är en frizon. Plötsligt ser man uppstyrda vuxna män i kostym sova på bänkar på allmän plats. Det gör att alla ändå känns likvärdiga på något vis. Kom precis på att jag var på Atatürk Airport i Istanbul på ungefär samma tid förra året. Kom också på att jag hade exakt samma kläder på mig då som jag har nu. Dvs mina ful-flygarkläder. Också den gången tillbringade jag ett dygn i mina fulflygarkläder här, och lyckades ändå skaffa mig några nya vänner. Förra året blev jag polare med en Irakisk pensionär som smugglade in mig utan slöja i den Blåa Moskèn.  Denna gången har jag varit mer eller mindre isolerad på ett lyxhotell med 3 andra backpackers i fulflygarkläder. Spelade yatzy. Det är också kultur.